Frågor och svar nedan omfattar frågor som rör införlivandet av direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden. De har utarbetats av medlemmar i Europeanas arbetsgrupp för utgångna verk.
Kan en kulturarvsinstitution förlita sig på en lösning med utgångna verk för material från länder utanför Europeiska unionen?
Medan det i direktivet hänvisas till utgångna verk som material som inte är i handel och som ingår i en kulturarvsinstitutions permanenta samlingar, är uppsättningar av material för vilka det finns ”bevis tillgängliga för att anta att de huvudsakligen består” av material från länder utanför Europeiska unionen undantagna.
Direktivet utesluter närmare bestämt följande:
Uteslutna verk, andra än filmverk eller audiovisuella verk, som först publicerats eller sänts utanför Europeiska unionen.
Exklusiva filmverk eller audiovisuella verk, där producenterna har sitt huvudkontor eller sin vanliga vistelseort utanför Europeiska unionen. och
Uteslutna verk av personer som inte är medborgare i Europeiska unionen. Inom boksektorn kommer den att omfatta många böcker som publiceras i EU, och man bör hitta lösningar med gemensamma organisationer av marknaden.
Detta undantag gäller inte om det utgångna verket används enligt licensen och den kollektiva förvaltningsorganisationen i det land där kulturarvsinstitutionen är belägen i tillräcklig utsträckning kan företräda det tredjelandet, till exempel på grund av att ett representationsavtal har ingåtts. Som ett resultat av den logik som beskrivs i direktivet bör det förstås att undantaget inte skulle vara tillämpligt i detta fall.
Undantaget gäller ”satser som huvudsakligen består av material från” länder utanför Europeiska unionen. Satser som innehåller verk från länder utanför Europeiska unionen, men där merparten av materialet kommer från Europeiska unionen, kan användas enligt bestämmelsen om utgångna verk. Under vissa omständigheter används dock material individuellt och inte som en del av en uppsättning. I detta fall, och även om direktivet inte särskilt behandlar denna fråga, förefaller logiken i direktivet peka på att material från tredjeländer ska uteslutas när bevis för detta finns tillgängliga.