Inledning
Detta ståndpunktsdokument stöder samrådet med Europeiska kommissionen och understryker faktorer som är avgörande för genomförandet av Europeana-strategin 2020–2025 och för att förverkliga det digitala kulturarvets potential för Europas återhämtning.
Vi anser att arbetet måste bygga på en långsiktig strategi som omfattar hållbara finansieringsstrukturer och som stöder
samordnade nationella digitala strategier för kulturarvssektorn
mål för uppgifternas kvalitet och kvantitet
Antagande av standarder för att möjliggöra tillgång, återanvändning och engagemang – särskilt inom utbildning, forskning och den kreativa sektorn.
Kapacitetsuppbyggnad inom kulturarvssektorn
stark infrastruktur som återspeglar den roll som nationella aggregatorer och Europeana spelar
Vi hoppas på en ny rekommendation som ålägger kommissionen och medlemsstaterna att stödja sektorn i genomförandet av den digitala omvandlingen till full nytta för Europa, kulturarvssektorn och dess medborgare.
Bakgrund: Covid-19
Europeiska kommissionens samråd om de möjligheter som digital teknik erbjuder kulturarvssektorn kommer vid en kritisk tidpunkt. Sektorn står inte bara inför en mängd praktiska vardagliga konsekvenser av covid-19-krisen, utan måste också hitta sätt att maximera och stärka sin roll när det gäller att möjliggöra EU:s återhämtning.
Krisen har understrukit vikten av digital tillgång för kulturarvsinstitutioner samt kulturarvets roll och makt i samhället. Inför pandemins omedelbara effekter tog sig många kulturarvsinstitutioner och kulturarvsorganisationer i hela Europa an utmaningen och reagerade snabbt genom att flytta över sina fysiska tjänster till digitala tjänster och hålla kontakten med sin publik genom digitala kulturkanaler.
I sin tur svarade allmänheten med en explosion av hemlagade kulturella fenomen på nätet, baserat på konst och historia och underlättas genom digital tillgång. Detta, ofta ömsesidiga, engagemang stöder mycket av de befintliga bevisen för den kraftfulla socioekonomiska roll som det digitala kulturarvet spelar, utöver den mer traditionella rollen som museer, arkiv och bibliotek för både lokalinvånare och turister. Detta visades ytterligare i klassrummet, där tillgången till och tillgången till det digitala arvet möjliggjorde online-lärande.
Vi kan säga att vi såg en glimt av hur Europa ser ut när det drivs av kultur - som stöder en motståndskraftig, växande ekonomi, ökad sysselsättning, förbättrat välbefinnande och en känsla av europeisk identitet.
Dessa insatser möjliggjordes genom att man byggde vidare på grunden för den digitala omvandling som hade lagts under det senaste decenniet. I takt med att det ”nya normala” utvecklas står det klart att det är viktigare än någonsin att skapa en stark digital grund för alla kulturarvsinstitutioner och att det är helt avgörande för sektorns framtid och för Europas återhämtning och framtid.
Det är mycket viktigt att kulturarvssektorns ökade relevans – i enlighet med det europeiska kulturarvsalliansmanifestet – erkänns i den nya rekommendationen och att ytterligare utveckling av den digitala omvandlingen stöds för att maximera dess inverkan.
Resultat och utmaningar
Rekommendationen från 2011 om digitalisering av och elektronisk tillgång till kulturellt material och digitalt bevarande utgjorde ett viktigt politiskt instrument som syftade till att på ett samordnat sätt öka digitaliseringsinsatserna i medlemsstaterna och har otvivelaktigt bidragit till att
öka mängden öppet tillgängligt digitaliserat kulturarvsinnehåll,
Stödja Europeana som en kontaktpunkt för europeiskt samarbete och kunskapsutbyte på spjutspetsområden som interoperabilitet för metadata, länkade data, upphovsrättsreform, slutanvändarengagemang och konsekvensbedömning.
stimulera utvecklingen av nationella och tematiska aggregatorer som samordnar och förstärker relevant utveckling i sina respektive länder och områden.
Det bör därför ses som ett viktigt bidrag till Europas ledande ställning på området digitalt kulturarv i dag. På vissa områden går den resulterande verksamheten utöver vad som ursprungligen planerades, till exempel när det gäller användningen av digitalt material i utbildningen.
Med tanke på framtiden måste vi också erkänna att vissa områden som den nuvarande rekommendationen syftar till att ta itu med ännu inte har tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt.
Till exempel är det europeiska upphovsrättsliga landskapet ännu inte harmoniserat. Ett korrekt genomförande av upphovsrätten i direktivet om den digitala inre marknaden bör dock rätta till denna situation, ta itu med återstående utmaningar och uppfylla målen om tillgång till offentliga verk. Vi hoppas att länderna kommer att bidra till harmoniseringen under hela direktivets införlivandeperiod fram till juni 2021.
Andra områden kräver fortsatt fokus och insatser. Viktiga frågor är bland annat följande:
Digitaliseringsmålen har inte uppnåtts konsekvent i alla medlemsstater. En konsekvens av detta är en obalans i Europeana-samlingarnas representativitet, där endast ett begränsat antal föremål är tillgängliga från vissa länder och inte alla medborgare kan hitta sin region eller sitt land tillräckligt representerat.
Endast 10–20 % av de uppskattade kulturarvsföretagen har digitaliserats (ENUMERATE). Som ett resultat är endast en bråkdel tillgängliga via Europeana-samlingarna. Detta är inte tillräckligt för att skapa ett starkt digitalt offentligt utrymme.
En framtida rekommendation kan och bör erkänna de kvarstående frågorna i dagens digitaliserings- och bevarandelandskap, eftersom den fokuserar på att forma detta landskap för idag och för framtiden.
Reagera på ett föränderligt landskap
Den nuvarande rekommendationen utarbetades för nästan tio år sedan och utformades mot bakgrund av ett annat digitalt och socioekonomiskt landskap. Rekommendationens fokus på digitalisering, tillgång och bevarande återspeglar sektorns ambitioner samt den tidens politiska, tekniska och finansiella parametrar.
Ett decennium senare har landskapet förändrats dramatiskt och i takt med att allmänhetens förväntningar på digital tillgång snabbt förändras. Den hastighet med vilken den digitala tekniken har utvecklats under denna period måste lära oss att strukturella ramar som stöder ett föränderligt svar är avgörande om resultaten av framtida insatser ska ha lång livslängd och hållbarhet.
Det är också viktigt att vi nu förstår att de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder kulturarvet måste ses mot bakgrund av de bredare socioekonomiska utmaningar som samhället står inför, bland annat genom att främja ett kritiskt engagemang som främjar inkludering, jämlikhet, mångfald och förståelse. Kulturarvet kan ge ett historiskt sammanhang till sådana debatter. Att ta itu med globala frågor som klimatförändringar kan inte ses som att de hör till separata områden, utan snarare som viktiga områden för forskning, utbildning och kunskapsutbyte som delas mellan många sektorer. Att demokratisera tillgången till kulturarvet innebär att göra detta på ett spårbart och opartiskt sätt som erkänner och kan hantera de växande hoten från falska nyheter och utmaningarna med algoritmisk partiskhet.
Digital omställning
Att hantera det digitala på ett enhetligt sätt i detta förändrade och komplexa landskap är en utmaning som delas av samhället och olika sektorer. Detta framgår av kommissionens fokus på att stödja Europas ”digitala omställning”, vilket framgår av dess digitala agenda och nu dess vision för ett framtida Europa som bygger på de två pelarna grön och digital omställning.
Vad den digitala omvandlingen innebär och kräver varierar med nödvändighet från sektor till sektor och deras respektive utmaningar.
I detta dokument kan vi förstå digital omvandling som att anta digital teknik eller digitalt tänkande för att avsevärt förändra en organisations verksamhet, eller omforma organisationen så att den till sin natur är digital i sitt syfte, eller bådadera.
Såsom anges i Europeana-strategin 2020–2025 handlar digital omvandling för kulturarvssektorn därför inte bara om teknik och tillgångar eller hur kulturarvsinstitutioner fungerar – det handlar om hur de tänker och om människor och kompetens.
Därför måste nyckelområden som digitalisering, digitalt bevarande och digital tillgång behandlas i ett större sammanhang och inte isolerat.
Digitalisering av kulturarvstillgångar är till exempel en komplex process som spänner över alla verksamhetsområden, från samlingshantering till logistik, från personalhantering till marknadsföring och kommunikation, och kräver också digitalisering av institutionella processer och arbetsflöden.
Ett sammanhängande tillvägagångssätt kräver en grundläggande förståelse för det förhållande vi vill ha med vår publik, av digitala färdigheter och förmågan att utvärdera val, inklusive vilka plattformar och informationskanaler som ska användas. Det kräver en ny öppen arbets- och samarbetskultur.
Om vi anser att den omedelbara reaktionen på covid-19-krisen krävde att personal vid många institutioner snabbt tog på sig digitalt ansvar som de aldrig hade utbildats för, ser vi det framväxande behovet av kulturarvsinstitutioner för att kunna utveckla och bygga vidare på denna kapacitet. Och vi måste erkänna att inte alla institutioner har kunnat reagera på samma sätt. Den digitala klyftan finns inte bara mellan stora och små institutioner utan även inom institutioner och mellan EU:s medlemsstater.
Det är viktigt att notera att om EU:s bredare ambitioner ska kunna uppfyllas innebär det också att man utvecklar en politik som främjar en mer rättvis och demokratisk digital miljö, där grundläggande friheter och rättigheter skyddas online, där datasuveräniteten skyddas, där starka offentliga institutioner fungerar i allmänhetens intresse och där människor har inflytande över hur deras digitala miljö fungerar och kan delta mer fullt ut i dess skapande och användning.
Politisk inriktning för den nya rekommendationen
Covid-19-krisen kan ha skapat otaliga och pågående utmaningar för kulturarvssektorn, men den lyste också upp sektorns styrkor, inbegripet dess förmåga att reagera under press, och den enorma potential som finns för sektorn att bidra till att driva på Europas framtida återhämtning på viktiga områden.
Europa har en unik möjlighet att dra nytta av den digitala omvandlingen på det mest positiva sättet, efter betydande investeringar under de senaste 20 åren i det digitala kulturarvet.
Detta inkluderar Europeana som sitt flaggskeppsprojekt, en modell som sedan dess har kopierats internationellt. Strategin för vidareutveckling av Europeana-initiativet stöds och genomförs av initiativets tre huvudpartner och stöds av dess nätverk av tusentals yrkesverksamma inom kulturarvet – en praktikgemenskap som utgör en stark grund för det digitala kulturarvet i Europa.
Medlemsstaternas roll har varit avgörande för att utforma och stimulera genomförandet av den befintliga rekommendationen. Medlemsstaternas betydelse i denna egenskap bör vara central för alla framtida rekommendationer, liksom stöd till stark nationell infrastruktur för att nå kulturarvsinstitutioner. Det kommer att vara avgörande att tillämpa en inkluderande förståelse av infrastruktur som går utöver tekniska aspekter för att inkludera strategier såsom antagande av gemensamma standarder.
I detta sammanhang stöder Europeana Foundation, Network Association och Aggregators’ Forum, som tillsammans företräder Europeana-initiativet, starkt politisk utveckling som främjar strukturella och hållbara lösningar på följande områden:
1. Samordnade nationella strategier
Vissa länder har fastställt en nationell strategi för det digitala kulturarvet, men de flesta av EU:s medlemsstater har inte gjort det, vilket har lett till olika strategier för det digitala kulturarvet. Standardisering av data på central nivå stöds till exempel av ramar som Europeana Licensing Framework, men antagandet av dessa standarder är inkonsekvent mellan medlemsstaterna. Även om majoriteten av EU:s medlemsstater har infört någon form av nationell aggregering har en betydande andel inte, och inte alla aggregatorer, tilldelats tillräckliga resurser.
Den europeiska sektorn skulle stärkas om alla medlemsstater var skyldiga att utforma och offentliggöra strategier som
- är nationella, fleråriga och framåtblickande när det gäller digitalisering och digitalt bevarande,
- omfamna vår tids stora utmaningar: sociala och ekonomiska ojämlikheter, ökande nationalism, klimatförändringar, effekterna av överbelastning av turismen i städer och instabila områden, fördomar om algoritmisk och artificiell intelligens (AI) och därav följande orättvisor, deepfakes och falska nyheter.
- främja antagandet av standarder som utvecklats i samarbete med Europeana som en integrerad del av strategin. Detta bör inbegripa att uppmuntra en bredare användning av Europeana Publishing Framework, Europeana Licensing Framework och standarder såsom Resource Description Framework (RDF) och SPARQL-slutpunkter som är nödvändiga för att sammankoppla med andra system som använder länkade data och API:er.
- Stödja och utveckla de nationella sammanslutningarnas roll som kapacitetsuppbyggnadsnav, leverantörer av digitala tjänster, krav- och standardiseringsorgan i varje medlemsstat.
- involvera utbildningsvärlden, den kreativa sektorn och forskarvärlden i fastställandet av prioriteringarna för digitaliseringsagendan,
- inkludera och ta itu med ursprungligt digitalt innehåll och anta bindande åtgärder för digitalt bevarande,
- Anta en människocentrerad och etisk strategi för AI, som vidareutvecklas på EU-nivå för kulturarvet och bygger på kommissionens vitbok om artificiell intelligens – en europeisk strategi för spetskompetens och förtroende.
- Planera för DCHE:s landrapportering vartannat år.
2. Motståndskraftig infrastruktur och investeringar i forskning
Det behövs en enhetlig sektorsstrategi för infrastruktur och forskning som främjar och stöder de två pelarna i den gröna och den digitala omställningen, och den bör omfatta finansiering och stöd till
- Hållbar, kostnadseffektiv och grön infrastruktur på EU-nivå och medlemsstatsnivå som är i linje med visionen om nettogenerering av internet.
- Användning av avancerad digitaliseringsteknik inom sektorn, t.ex. AI, semantisk webb, 3D och blandad verklighet.
- kulturarvsinstitutioner att förbättra sin förmåga att hantera, bevara och tillgängliggöra komplexa digitala föremål (spel, webbvideo, programvara),
- införande av översättningsverktyg för multimodala kulturarvsföremål (text, bild, audiovisuellt) på alla europeiska språk som möjliggör sökning och analys på flera språk, vilket säkerställer verkligt alleuropeisk tillgång till kulturarvet,
- Forskning och lagstiftning som stöder skapandet av ett mer rättvist och demokratiskt framtida internet och förklarliga AI-system.
- Investeringar i grundforskning och tillämpad forskning (genom Horisont Europa) inom digital teknik för att skapa mer engagerande, individanpassade och sammankopplande erfarenheter, i enlighet med forskningsagendan Europeana.
3. Kapacitetsuppbyggnad
Att utveckla och tillhandahålla en effektiv ram för digital kapacitetsuppbyggnad inom hela kulturarvssektorn kommer att vara en viktig faktor för att ta itu med den digitala klyftan. En sådan ram bör
- tillhandahållas av Europeana i samråd med medlemsstaterna,
- erkänna att uppbyggnaden av digital kapacitet kräver en mångfacetterad strategi som omfattar digitala färdigheter på en rad olika nivåer, inbegripet upphovsrätt, etik och integritetsfrågor, och ser till en ”mjukare” kompetensuppsättning som omfattar kultur och ledarskap,
- ta hänsyn till de olika kompetensnivåerna i olika länder och institutioner. En grundläggande modell för digitala kompetensnivåer bör tillämpas för att bedöma kulturarvsinstitutionernas olika behov.
- omfatta kuratering och utveckling av digitala strategier för att utnyttja potentialen i digitala samlingar och stimulera användarnas engagemang,
- införas och jämföras i alla EU:s medlemsstater.
4. Förbättrad datakvalitet
Strategier för digitalisering och dokumentation måste erkänna och tillgodose användarnas ständigt växande behov och erkänna arvet från data av dålig kvalitet som producerades i början av digitaliseringen.
Stöd till sektorn på detta område kräver följande:
- Bindande digitaliseringsmål per land för både uppgifternas kvalitet och kvantitet samt bidrag till Europeana.
- Fleråriga finansieringsinstrument för massdigitalisering på medlemsstatsnivå, som ingår i nationella strategier.
- Erkännande av betydelsen av det materiella kulturarvet. Kulturarvets materiella, immateriella och digitala dimensioner är oskiljaktiga och sammanlänkade, vilket erkänns i Europaåret för kulturarv och den efterföljande europeiska ramen för åtgärder för kulturarv.
- En balanserad strategi för 3D (särskilt monument och platser) som erkänner dess betydelse för samlingen av dokumentärt (2D) och immateriellt arv, och ser det i detta sammanhang, inte isolerat.
- aktiva åtgärder på EU-nivå för att balansera den digitala klyftan mellan de olika medlemsstaterna.
5. Åtkomst och användarengagemang
Ökad tillgång och ökat användarengagemang är avgörande för att maximera effekterna av det digitala kulturarvet i samhället. För att lyckas på detta område krävs följande:
- stärka kopplingen mellan det digitala kulturarvet och de bredare kulturella och kreativa näringarna, särskilt på områden som utbildning, akademisk publicering, datadriven journalistik, design, spel och marknadsföring av städer där användningen av kulturarvssamlingar har stor potential,
- Fortsatt framhävande av tillgängligheten och återanvändbarheten för offentliga verk genom ytterligare åtgärder för att öka tillgången online till offentligt material, inbegripet ett ambitiöst införlivande av artikel 14 om upphovsrätt i direktivet om den digitala inre marknaden.
- Fortsatt arbete med och stöd till Europeana Impact Framework för att tillhandahålla en robust metod på institutionell och sektoriell nivå för mätning och demonstration av det digitala kulturarvets sociokulturella inverkan.
- Erkännande av att även om nationell aggregering fortfarande är avgörande kan aggregering av samlingar på europeisk nivå ge ett viktigt mervärde, till exempel genom att göra det möjligt för diasporagrupper att få en mer heltäckande bild av sitt arv och för att detta arv ska spridas i större utsträckning.
- Stöd från alla medlemsstater till gemensamma alleuropeiska kampanjer kring viktiga teman (migration, jämställdhet, idrott osv.) som ska utvecklas via Europeana-initiativet.
- Stärka medborgarforskning och crowdsourcing för att öka lokalsamhällets engagemang i urval och kurering av digital insamling.
6. Modernisering av den rättsliga ramen
Moderniseringen av den rättsliga ramen till stöd för tillgång till och användning av det digitala kulturarvet är ett pågående behov och en pågående process. Till exempel har komplexiteten i direktivet om anonyma verk inneburit att kulturarvsinstitutioner har haft svårt att utnyttja undantaget för anonyma verk. Till följd av detta har den önskade tillgången till anonyma verk ännu inte förverkligats.
Kulturarvsinstitutioner och kulturarvsanvändare kommer att gynnas av följande:
- En utvärdering av lämpligheten hos direktivet om anonyma verk och en bedömning av behovet av att ersätta det.
- Ökat stöd från medlemsstaterna för antagandet av standardiserad upphovsrättsinformation för digitalt kulturarv på nätet, till exempel genom att integrera antagandet och användningen av rättighetsförklaringar och Creative Commons-licenser och Creative Commons-verktyg som ett villkor för finansieringssystem.
- Ökad tillgång till utgångna verk, genom stöd till dialog mellan kulturarvsinstitutioner, rättighetshavare och kollektiva förvaltningsorganisationer, i linje med direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden.
7. Förstärkning av initiativet
Genom att bygga vidare på sina investeringar hittills och stärka Europeana-initiativet för att säkerställa dess framtida bidrag till sektorn måste kommissionen och medlemsstaterna
- fortsätta att stödja Europeana när det gäller att spela en samordnande roll på alla verksamhetsområden kring den digitala omvandlingen av kulturarvssektorn i EU,
- stödja nya medlemmar, särskilt små och medelstora företag och kulturarvsinstitutioner utan betydande digitala samlingar, att ansluta sig till Europeana,
- öka EU:s finansiella investeringar i Europeana-initiativet för att effektivt genomföra Europeana-strategin 2020–2025,
- överväga att inrätta ytterligare en ”Comité des Sages” för att se över rapporten om den nya renässansen mot bakgrund av den nya sociokulturella och tekniska verkligheten.
En hållbar ram
För att maximera digitaliseringens potential inom hela kulturarvssektorn kommer det att krävas långsiktiga och varaktiga insatser. Att upprätthålla en konsekvent och konsekvent strategi för ett sådant initiativ kommer i sin tur att kräva en varaktig och tillräcklig finansiering på EU-nivå och medlemsstatsnivå.
Under det senaste årtiondet har offentlig-privata partnerskap inom digitalisering ännu inte producerat bärkraftiga affärsmodeller för att skapa konsekvent stöd, så digitaliseringen av kulturarvet är fortfarande en strävan inom den offentliga sektorn. Tyvärr har tillgången till EU-finansiering för digitalisering av kulturarvstillgångar minskat avsevärt under de senaste åren och i många fall har bristen på ekonomiskt stöd inte tagits upp av medlemsstaterna.
Finansieringen av befintliga digitaliseringsinsatser har ofta varit inriktad på specifika kortsiktiga projekt. Resultatet är att digitala förråd kollapsar helt och hållet när tekniken blir föråldrad och servrar dör, medan expertis avdunstar efter projektet när teknisk support upphör.
Sektorn behöver strategiskt långsiktigt stöd som omfattar hållbara finansieringsstrukturer som skyddar våra datas suveränitet och de offentliga värden som ligger till grund för våra insatser. Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna
inkludera finansiering av ackrediterade nationella aggregatorer som leverantörer av digitala tjänster med ansvar för fastställande av standarder,
återspegla Europeanas roll när det gäller att möjliggöra och samordna relaterad verksamhet som stöder sektorns digitala omställning.
Detta skulle i sin tur stödja viktiga delar av kulturarvssektorns digitala omställning: Samordnade nationella strategier, uppnående av mål för datakvalitet och datakvantitet, antagande av standarder för att möjliggöra tillgång och återanvändning, stark infrastruktur och kapacitetsuppbyggnad inom hela sektorn.
Oavsett lösningens exakta form måste den kunna förlita sig på en konsekvent och enhetlig finansieringsram för att uppnå sektorns fulla potential.